BERMUDARIGGEN
Bermudariggen är känd åtminstone sedan tidigt 1800-tal. Vidstående bild är ett utsnitt ur en målning från 1834 (ur Edwin J Schoettle: Sailing Craft). Riggtypen förekom även på en del lokala båttyper på den amerikanska ostkusten under 1800-talet.
Bilden under är en detalj ur en målning av holländaren Cornelis Vroom från 1613 (ur Segelfartygens Storhetstid, Bernces förlag) och kan möjligen peka på ursprunget, fler exempel från Holland finns på denna riggtyp.
I Sverige var riggtypen känd i slutet av 1800-talet. C Smith och J Hägg beskriver den i ord och bild tillsammans med gunter-riggen i Illustrerad Idrottsbok - Båtsegling från 1886. C Smith använde den ju också till mesanseglet på flera konstruktioner.
Likafullt kallas gunter-riggen ibland för bermudarigg i äldre texter. Man bör därför vara försiktig när man stöter på begreppet, det kan vara oklart vad författaren avser.
Det förekommer uppgifter om några bermudariggade båtar i Sverige redan på 1870-talet, men med hänvisning till ovanstående så får de betraktas som osäkra.
Bortsett från C Smiths mesansegel så är Keillers Alexandra (1898) den första bermudariggade lustjakten i Sverige som jag sett avbildad. I USA förekom experiment med bermudariggade nöjesbåtar under slutet av 90-talet vilket kan ha gett Keiller idéen. Experimentet tycks inte ha varit så lyckat för några år senare har riggen ändrats till gaffelsegel.
Det som på allvar medförde bermudariggens genombrott var Ch Nicholsons R15 Istria 1912. Den var inte bermudariggad men man byggde masten, toppmasten och rån till toppseglet som en enda lång spira och sparade därmed en avsevärd vikt högt till väders som i stället kunde läggas på kölen.
1912 riggades också en av de bästa engelska R6:orna, Gypaetos, om från gunterrigg till bermuda med Istrias mast som förebild.
På grund av den omfattande stagning som var nödvändig för de höga masterna kom de att likna radiomaster varför namnet blev marconi-rigg. Man bör lägga märke till att detta inte från början var synonymt med bermuda-rigg. Liksom Istria byggdes de följande åren ett flertal, särskilt större, yachter med marconi-rigg men där storseglet fortfarande var ett gaffelsegel.
I Sverige användes de första åren även beteckningen metspömast på marconi-riggen. Numera används väl marconi-rigg ibland om skärgårdskryssarnas böjda master.
De första svenska bermudariggade båtarna, SK22 Grete II och SK30 Britte kom 1913, bägge var ritade av Carl Holmström. R6:an Titti var ursprungligen gunter-riggad men riggades om under säsongen.
1914 konstruerade Plym SK95 Göta med böjd mast, och i Norge kom Anker med R12 Symra, som då lär ha varit den största bermuda-riggade yachten.
De följande åren kom sedan alltid ett antal nya bermuda-riggade båtar, och i början på 20-talet hade den helt trängt ut gaffelriggen när det gällde nybyggen av kappseglande båtar.
