1876 - 1930
Gustav Estlander utbildade sig till arkitekt och var i ungdomen framstående skridskoåkare.
Hans liv som yachtkonstruktör kan indelas i tre perioder:
Den första omfattar åren 1898 - 1905 och karaktäriseras av djärva experiment, inte alltid helt lyckade.
Under den andra perioden (1906 - 1915) håller han sig i början helt borta från kappseglandet, han hade kommit på kant med NJK och seglade 1904-05 för Björneborgs SF, och ägnade sig efter vad som sägs åt husbyggande. Så småningom försöker han sig på R-regeln med Aldebaran 1910 och Irene 1914, i övrigt är de enda konstruktioner jag funnit ett par långfärdsbåtar (Fortuna) åt brodern Ernst.
Den tredje perioden inleds 1916 med 22:an Colibri och efter Colibri II:s framgångar 1917-18 började beställningarna strömma in till säsongen 1919, och därmed börjar Estlanders egentliga storhetstid som konstruktör.
Gustav Estlander är utan tvekan den konstruktör som blivit mest misshandlad i Museiföreningens skrfter; Trendbrott och Pionjärer vid Ritbordet. Här följer några tillrättalägganden:
Om M22:an sägs att den seriebyggdes 1922, det rätta förhållandet är att de första M22:orna byggdes 1930. Det året byggdes 5 båtar av tre olika byggare så seriebygge kan man ej tala om. M22-klubben har en egen hemsida (finns bland mina länkar) med en utmärkt och saklig historik om klassens tillkomst samt register över alla M22:or.
Beträffande Colibri II (byggd 1917 ej 1915) så har man skrivit av ur Henning Haglinds nekrolog i KSSS-31 men då inte ens kunnat läsa rätt innantill. I Trendbrott står: "Profilplanet återställdes med dittills okända koefficienter."
Haglind hade skrivit: "Profilplanet akterställdes..."
Gustav Estlander påstås under första världskriget ha varit verksam vid varv i Berlin. Fullkomligt orimligt - Finland hörde då till Ryssland som var i krig med
Tyskland.
Däremot var han engagerad vid Pabst-Werft i Cöpenick vid Berlin några år (ca 1921-1923) efter kriget. Vilken funktion han hade är inte helt klart han kallas ibland föreståndare för varvet ibland teknisk ledare och ibland chefskonstruktör.
Om Guldpokalen 1927 sägs mycket riktigt i Trendbrott att den vanns av Sven Salén med Estlandersexan May Be. I Pionjärer.. har man dock formulerat det som om Estlander var rorsman, vilket alltså inte var fallet.
I Trendbrott finns en Estlanderritning till en 7½ m Nordisk Kryssarklass, utan någon särskild kommentar. Säkert blir alla som aldrig hört talas om denna klass förbryllade, med all rätt eftersom klassen aldrig existerat.
Förklaringen är att Estlander tillsammans med Jac M Iversen och B Bothén arbetade på en billigare variant av SK30:an, ritningen får ses som ett förslag. Resultatet av deras arbete blev så småningom den Nordiska 5½ m Kryssaren.
I Trendbrott upprepas helt okritiskt ett par uppgifter som möjligen härstammar från Erik Salander, men ändå inte kan tas på allvar.
Vad som sägs är att "Gustaf Estlander startade i minst 1.500 regattor och runt ett tusen yachtkonstruktioner lämnade hans ritbord"
Räknat från 1895 till 1930 så skulle han ha behövt avverka drygt 40 regattor per år, om man sedan betänker att han var helt borta från kappseglandet under en period och att världskriget naturligtvis starkt begränsade seglingsmöjligheterna så blir siffran än mer befängd.
Samma gäller antalet konstruktioner, fram till 1918 har jag funnit knappt 50 Estlanderkonstruktioner, några finns naturligtvis därutöver, men för att komma upp till 1.000 skulle han behövt rita ca 80 båtar om året 1919-1930. Som en jämförelse kan nämnas att Albert Andersson under sina mest produktiva år åstadkom runt femton konstruktioner per år, Salander och Schüssler hade några år då de ritade ca 20 båtar.
Min uppskattning är att det i fråga om Estlander kan röra sig om totalt ca 300 - 350 konstruktioner.
Bifogade förteckning över Estlanders konstruktioner 1898-1918 bör vara ganska komplett. Jag har vad det gäller Estlander förutom svenska källor gått igenom Frisk Bris, ett flertal av NJK:s årsböcker samt en del finska jubileumsböcker.
Nedan visas några exempel på Estlanders båtar.
Skonaren Marsza är avbildad på sidan om Finland 1880-1920, och SK150 Singoalla har en egen sida.
Mätningen av en sådan båt var naturligtvis vid denna tid en kinkig sak, någon ville att vattenlinjelängden för de båda skrovdelarna skulle summeras när mät-talet räknades fram.
Flamingo seglades under några år med blandad framgång, men höggs upp redan 1904.
Vid den här tiden ägde Estlander Hammars varv i Borgå under några år. Charlie är en entypsbåt som Estlander konstruerade och lät seriebygga vid varvet. Enligt vissa källor byggdes 14 stycken, enligt andra var antalet 18.
Utförandet lär inte ha varit särdeles gott, utan medförde en hel del kritik.
Motorbåt byggd av stålplåt 16,5 x 2,75 m och med 20 hk motor av fabrikat Lozier.
Förutom en uppgift att Estlander ritat några mindre motorbåtar åt den finska tullen 1902 är detta den enda kända motorbåten.
Den fick inget pris men ritningen inköptes av SXK.
Långfärdsbåtar förknippas inte med Estlander och förutom denna vet jag bara att han ritat några båtar åt brodern Ernst, som ej var kappseglare. Några bilder eller ritningar till dessa har jag dock aldrig sett. Om någon båt faktiskt byggts efter ritningen till Sjöjungfrun är osäkert.
De sista åren av trettiotalet var Estlanders position som konstruktör av skärgårdskryssare dominerande. Vid seglingarna om Skärgårdskryssarpokalen 1929 deltog åtta båtar varav Estlander ritat fem. 1930 var det sju deltagare och även nu svarade Estlander för fem.
Av större skärgårdskryssare ritade Estlander förutom 150:an Singoalla, tre 95:or Nanette, Thelma II och Roxane III. Jag har två säkra 75:or Sun och Trumph sedan finns ett par osäkra uppgifter om två till. Av 55:or har jag åtta stycken, men sedan i de mindre klasserna ökar antalet osäkra uppgifter högst avsevärt.
Jag misstänker att man i oklara fall gärna klistrat på Estlander som ett säljande konstruktörsnamn.
Gustaf Estlander hade i början av tjugotalet ritat några R6:or åt sig själv, och till 1926 beställde ett konsortium i Göteborg en sexa (Räven). Denna nekades dock att tävla om Guldpokalen eftersom Estlander inte var svensk medborgare, detta ordnades dock till följande år och antalet beställningar på sexor ökade markant.
Totalt torde Estlander ha ritat ca 25 R6:or, av R8:or har jag uppgifter om sju stycken efter kriget plus Aldebaran II från 1910. Av R10:or finns Westa II, här bredvid, och Irene från 1914 dessutom ritade han ju tolvan Princess Svanevit.