Detta skall inte uppfattas som ett försök att skriva finsk segelsports historia, men eftersom båtar köpts och sålts mellan våra länder kan det kanske vara på sin plats att informera lite om de regler som finska båtar byggts efter.
Finsk segelsport tycks åren runt 1890 ha stått på en mycket hög nivå, till skillnad mot förhållandet i Sverige och särskilt Stockholm. Man hade i Emil Wigelius och August Westin ett par duktiga konstruktörer som förstod att tillgodogöra sig de nya idéerna (Sverige befann sig i en generationsväxling, där de gamla var för gamla och de unga ännu dröjde ett par år med att ta över). I Finland utnyttjade man även utländska konstruktörer, främst G L Watson, och hans båda båtar Judith -88 och Oihonna -89 är klassiska inom finsk segelsport.
Man hade också goda varv, Blekholmsvarvet hade anlagts 1885 och drevs av Wegelius, och i Åbo var A Westin verksam vid A Crichtons varv vilket 1892 övertogs av G A Lindblom och då fick namnet Åbo Båtvarv.
I början av 90-talet var även W Stahl (senare verksam i St Petersburg) och M Oertz anställda några år vid Blekholmsvarvet.
Stahl skall vara den som ritade den första finska fenkölsbåten, Dilemma 1892 (jag har inga uppgifter om svenska fenkölsbåtar före 1893).
Den mätregel man tillämpade sedan 1887 var Lvl x S / 150 = valör. En följd av denna regel, liksom alla varianter grundade på längd och segelarea, var att utvecklingen gick mot kort vattenlinje och långa överhäng samt fenköl.
Den nya typen av båtar med allt mindre utrymme inombords tilltalade inte alla och 1902 försökte man med en uppdelning i kappseglare och långfärdsyachter, utan att resultatet blev tillfredställande.
1903 antog Nyländska Jaktklubben (NJK) den samma år av New York YC antagna Universal Rule, fler sällskap följde efter och antog också samma regel.
En ny generation konstruktörer kom fram de här åren, först Gustaf Estlander och så Gunnar L Stenbäck, Gabriel Geitlin, Sanfrid Hongell och Gösta Kyntzell samt August Westins söner Bruno och Zake. E Wegelius avled endast 50-årig 1903, medan August Westin var verksam ett tio-tal år ytterligare och avled 1920 75 år gammal efter ett fall från masten på en kutter.
Finland var ju vid den här tiden ett storfurstendöme under den ryske tsaren och man utsattes de här åren för en hård förryskningspolitik. Motstånd mot detta gjordes på olika sätt bl a genom insmugglande av förbjuden litteratur. Det var anledningen till att Estlander fick uppdraget att konstruera en snabb grundgående seglare som skulle kunna smyga sig undan från tullens uppmärksamhet, resultatet blev Marsza.
Finska Seglarförbundet bildades 1906 och antog 1907 den internationella regeln (R-Regeln) emellertid ville man inte avstå från den amerikanska regeln, utan den antogs också med slopande av de minsta klasserna (5 och 6 meter) i stället infördes särklasser om 22, 30, 45 och 55 kvm.
I den amerikanska regeln tillämpades ett nytt sätt att mäta längden, den s.k. "kvartsbreddslängden". Man mätte då inte i midskeppslinjen utan 25 procent av bredden vid sidan om denna, dessutom mättes inte i höjd med vattenlinjen eller däcksplanet utan 10 procent av bredden ovanför vattenlinjen.
Kvartsbreddsmätningen användes även inom särklasserna så dessa motsvarade inte de svenska skärgårdskryssarna, men båtar från den ena klassen kunde naturligtvis mätas in i den andra förutsatt att de uppfyllde reglerna.
Mätningen var naturligtvis besvärlig att utföra och flera justeringar i regeln gjordes till slut kom den att omfatta klasserna 6, 7 och 8 meter och förblev gällande till 1914.
Det finns fler exempel på att dessa båtar senare kom att benämnas R6:or o.s.v så den som äger en gammal R-båt av oklart ursprung bör nog undersöka möjligheten av att den kan vara byggd efter den amerikanska regeln.
En kritik som ofta framfördes mot regeln var att den ledde till alltför tunna ändskepp, Geitlins Valkyrian här bredvid är ett exempel på detta även om långt ifrån alla var så extrema som denna.
R-regeln slog inte igenom i Finland under den här perioden, fem R6:or byggdes och några få i de större klasserna och när R-regeln gick ut 1917 följde man inte de skandinaviska länderna utan avstod från att anta S-regeln.
Särklasserna slopades 1917 och i stället antogs SK-regeln för klasserna 22 - 40 kvm.
.
Som avslutning skall jag berätta
Hon byggdes 1916 på Helsingfors båtvarv för W Flander efter ritningar av G Kyntzell som en 55 kvm särklass. Flander hade båten bara ett år och den nya ägaren döpte om den till Lacerta. Den byter ägare ytterligare ett par gånger och regitreras 1920 i KSSS, då har den blivit ett år yngre och anges vara byggd i Borgå. Ägaren får den registrerad hos SSF som SK55/S23 innan han säljer den.
Den befinner sig i slutet av 20-talet i Uppsala hos ett par olika ägare, varav den ene uppger att båten är ritad av Z Westin och byggd 1920.
1940 dyker den upp i KSSS register igen, till en början utan alla uppgifter om konstruktör, byggort och -år.
Efter ett par år har dock ägaren fått för sig att båten är ritad av Knut Holm och byggd 1918 i Gamleby.
Ytterligare några år senare (i Svenska Segelyachter) med ny ägare har konstruktören ändrats till Tore Holm och det tycks nu vara vad som gäller för SK55/S23 Lacerta.
Jag ger detta som ett varnande exempel till alla ägare av gamla båtar där ursprunget inte är 100-procentigt klarlagt - uppgifter från tidigare ägare kan vara hur felaktiga som helst.
