Kanoten introducerades i Sverige omkring 1870. Skotten John MacGregor med Rob Roy hade gjort uppmärksammade kanotfärder bl a i Sverige vilket ledde till att några kanoter importerades från England.
Dåvarande löjtnanten C Smith köpte sin första kanot Toto på Malta 1871, och när Tidning för Idrott började ges ut 1881 fick han möjlighet att propagera för kanoten.
Några kappseglingar ordnades i början på 80-talet, men dessa varvsbyggda kanoter var inte några billiga leksaker, så intresset tycks ha mattats.
En notis 1884 säger att Mälarvarvet då hade byggt 12 kanoter, en senare uppgift att Smiths konstruktion "Helsa" byggts i bortåt hundra ex tycks mig något tveksam.
Vid sekelskiftet hade seglingsintresset fått en betydligt större spridning och behovet av billigare båtar tog form i enkla fenkölsbåtar och hembyggda kanoter.
I Stockholm bildades år 1900 Föreningen För Kanotidrott - FKI - och fler föreningar bildades snart runt om i landet, kanotseglare kom också att ingå som sektioner i en del vanliga segelsällskap.
Några duktiga konstruktörer, A Rosengren G Högborg och S Thorell, förde utvecklingen av kanoten framåt, och genom byggnadssättet kravell med dukklädd bordläggning ställdes inte så höga krav på amatörens snickarskicklighet.
Kanotseglarna idkade vid denna tid ofta ren paddling också, och Sven Thorell vann under åren 1908 -1916 nio svenska mästerskap i paddling.
1908 hade man kommit fram till följande klassindelning:
I Paddeltävlinskanoter
II Segelbara paddelkanoter
III Segelkanoter
a 5,20 x max 0,95 9kvm
b 5,20 x max 1,10 10kvm
IV Kappseglingskanoter
5,20 x max 1,10 12kvm
glidsäte (slide) tillåten
1921 gjordes en del ändringar i klassreglerna och klass V Kanotkryssare antogs med måtten
6,00 x max1,30 13 kvm
Klasserna II och IIIa blev aldrig särskilt populära som kappseglingsklasser, och i slutet av 30-talet döptes klasserna om och IIIb blev B en ny C-klass infördes med min.bredd av 1,30 och kanotkryssarna delades upp i klass D bredd max 1,30 och E bredd min 1,50
Kanotisterna hade bildat ett eget förbund som ingick i Riksidrottsförbundet men 1939 bröt sig kanotseglarna ut och gick in i SV Seglarförbundet i stället.
Under hela den här tiden var det kanotseglarna som i Sverige svarade för den avancerade småbåtsseglingen. Seglarförbundet antog inte några jolleklasser förrän 1941.
Vid 1928 års olympiska seglingar fick Sven Thorell representera Sverige i jolleklassen och vann bland 20 deltagare guldet.
På kanoterna prövades flera olika typer av rigg. Bilderna från 1906 här bredvid är exempel på Bailey-rigg, som hade fördelen att ge stor segelyta med korta rundhult som kunde stuvas undan vid paddling.
Pirat visar den senare vanliga kanotriggen, efterhand ersatt med bermudasegel.
Så småningom kom man ju underfund med att slupriggen (en mast med storsegel och fock) var den effektivaste, så den kom att dominera bland kappseglarna.
Kanoten kom också att användas som långfärdsbåt och en del uppmärksammade färder företogs bl a av Gustaf Nordin till Paris och Herman Lantz runt om i Europa. Mer om dessa färder finns att läsa på Stig Sandelins hemsida "Båtliv och båtfolk!"
Behovet av utrymme vid långfärder gjorde att kanotkryssarna tillkom som en egen klass, och det byggdes även ännu större "kanoter" som i fråga om utrymme och segelyta motsvarade mindre segelbåtar men där kanotens grundgående med uppfällt centerbord bibehölls. Galejan här bredvid ( 7,50 x 2,00 med 500 kg utvändig ballast) är ett sådant exempel, de förekom även med ruff.
