LÖA 23,94 LVL 15,40 BREDD 3,31 DJUPG 2,93
Singoalla beställddes av Nils Österman 1918, som jag redovisat på annat håll.
P g a hans konkurs kom Gustaf Estlander att själv överta SK150/Singoalla som byggdes på Hästholmsvarvet och skulle levereras sommaren 1919.
Hon sjösattes också detta år och bogserades ut till Sandhamn, där hon blev liggande, officiellt p.g.a brister i limning av masten.
Detta var uppenbarligen inte med sanningen överensstämmande eftersom hon inte kom att segla på hela sommaren, och i Seglarbladet fick man så småningom veta sanningen.
Det visade sig att Estlander råkat i tvist med varvet eftersom han inte ville godkänna leveransen av båten.
Saken gick till skiljedom och som sakkunniga inkallades G R Liljegren och Carl Holmström från Göteborg.
Huvudpunkten i hans kritik är SK-regelns byggnadsbestämmelser som är knutna till respektive klass utan att ta någon hänsyn till båtens faktiska storlek och form.
Slutklämmen i Liljegrens inlägg lyder:
"Slutligen vill jag icke sticka under stol med att det till ytterlighet förvånar mig att ett varv, som gör allra minsta anspråk på aktning för gott arbete och sakkunskap (alla skärg.-kryssarregler i världen till trots) kunnat åstadkomma något sådant under namn av segelyacht och 150 kvm skärg.-kryssare, men det är emellertid ett fullödigt bevis för regelns förträfflighet; och någon större skamfläck än denna yachts erhållande av skärgårdskryssarecertifikat torde icke vidlåda något annat klassificeringssystem i världen, liksom något större fattigdomsbevis på allt vad sunt förnuft heter näppeligen torde kunna utfärdas. "
Från Carl Holmström finns ett kortare uttalande:
"Jag kallades upp till Stockholm för att besiktiga en nybyggd 150 kvm skärgårdskryssare, för övrigt ett bygge som var en evig skandal för svensk yachtbyggnadskonst, ..."
I detta sammanhang kan det vara på sin plats att peka på en annan problembåt; nämligen Salanders SK120 Signe från 1918, också den byggd på Hästholmsvarvet. Det finns uppgifter om denna båt att den läckte svårt, i 1922 års Sandhamnsregatta måste den i en segling bryta beroende på läckage. Jag har ett minne av att jag sett Salander förklara läckaget med att Signe var svartmålad och därför tokade ihop i solen. Om nu detta var problemet så hade man ju lätt kunnat måla om henne.
Signe beställdes av bankiren G Kassman, som efter ett år sålde båten, men köpet återgick och Kassman står som ägare fram till ca 1930 då man tror att Signe höggs upp.
Singoalla förstärktes till säsongen 1920, och Gustaf Estlander kunde nu framgångsrikt kappsegla henne några år, men vintern 1922-23 totalförstördes hon vid en brand på det varv i Travemünde där hon var upplagd.
Frågan är om det inte var tursamt att Singoalla brann upp vid denna tidpunkt - hur många år till hade hon hållit att segla?
I SK-regeln gjordes 1920 ändringar i byggnadsbestämmelsern.
